Min historia - Jag visste inte om jag skulle leva eller dö imorgon

Min historia - Jag visste inte om jag skulle leva eller dö imorgon

Det här är min berättelse.

★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ ☆★ 

Positiv sprallig tjej på 24 år, ständigt på språng och glad i livet.

I augusti för tio år sedan fick jag massage av en god vän som kände en konstig ”knuta” i min rygg, han sa åt mig att den där skulle jag nog kolla upp. Tänkte inte så mycket på det, men så träffade jag honom några dagar senare och han frågade vad doktorn sagt, fick bekänna att jag inte varit där. Ringde direkt dagen därpå, och är evigt tacksam Stefan för att du fick mig att boka en läkartid!

 

281427_10150327079546753_5993359_n

                                                                                                                                                                                                 Foto: Yvonne Kauklija 

På vårdcentralen tog de prover som de skickade till Sabbatsbergs Sjukhus. Blev ditkallad själv på en kontroll efter någon månad. De tyckte jag borde kontrolleras ytterligare på Karolinska Sjukhuset i Solna, så efter några veckor var det dags för nya provtagningar där.

Att bli runtskickad utan besked under flera månader kändes olustigt.

Efter några veckor, i slutet av november samma år, fick jag ett samtal från doktorn på Karolinska.

 

270183_10150328675141753_1389050_n

                                                                                                                                                                                                   Foto: Yvonne Kauklija 

På väg till arbetet hade jag honom på linjen via

mobiltelefon medan jag körde. Han berättade samtidigt som jag

körde att proverna visade elakartad cellförändring,

jag frågade direkt – ”har jag cancer”?

Svaret blev ja.

 

Jag har blivit fantastiskt väl omhändertagen, men att få ett cancerbesked via telefon när man kör bil är under all kritik, ett personligt möte med en anhörig närvarande hade känts betydligt bättre.

 

Kalla kårar gick igenom hela kroppen och jag fokuserade mitt

bästa på att manövrera bilen till kontoret.

 

285323_10150327100936753_3154108_n

                                                                                                                                                                                                Foto: Yvonne Kauklija 

Chefen var upptagen i telefon när jag kom in och efter tjugo evighetslånga minuter kunde jag för första gången berätta om mitt besked från provtagningen.

Han såg bekymrat på mig och sade åt mig att åka hem till mina föräldrar.

Efter många tårar och kramar var det dags igen för besök på sjukhuset. De kunde se att jag hade en elakartad cellförändring, men inte av vilken typ, inte hur farligt det var eller hur omfattande.

Att inte veta var det absolut värsta, att inte veta hur sjuk man är och att man är så maktlös och inte kan göra något åt det.

Tänk om jag inte finns imorgon?!

 

395976_10150618336776753_3566948_n

                                                                                                                                                                                                                        Foto: Yvonne Kauklija 

De beslutade att operera bort min tumör som var stor som en 5-krona i diameter vid min högra skuldra.

Jag frågade vad som hade hänt om jag inte kollat upp detta i tid, svaret blev att tumören skulle växt så jag antingen hade börjat känna eller se den.

Efter operationen kunde de fortfarande inte bli kloka på vad för typ av cancer jag hade, så prover fick skickas till specialister i USA. Två extremt långa veckor fortlöpte.

Jag blev (den här gången) inkallad för ett personligt möte, men inte meddelad att jag skulle ha med mig någon. Som tur var följde min mamma med då vi ändå skulle mötas upp senare, och det är jag otroligt tacksam för att hon gjorde.

Jag hade en fantastiskt duktig ortoped som opererade bort min tumör, men särskilt pedagogisk på att ge cancerbesked var han inte.

Mina prover hade kommit och de hade kommit fram till att jag hade en ovanlig typ av Malignt Melanom, hudcancer.

29039_435527291752_747167_n

                                                                                                                                                                                                           Foto: Lisa Sjödahl

När jag brast ut i tårar och frågade om jag skulle klara mig

gick han bara ut ur rummet.

 

407347_10150618343486753_1146110981_n

                                                                                                                                                                                                          Foto: Lisa Sjödahl

Jag har varken sett eller hört ifrån honom sedan dess, vilket kändes lite konstigt.

Efter några blöta långa minuter kom en jättegullig sjuksköterska in till oss och gav mig mer information och ett papper där det stod att jag var sjukskriven en månad framåt.

Hade tusen frågor, men ville bara komma hem. Googlade hudcancer och läste på så mycket jag kunde. Är väldigt glad att min diagnos inte var livshotande.

Jag har aldrig solat nämnvärt mycket, och mestadels tillbringat somrarna i Sverige. Har heller ingen som haft cancer i min släkt vad vi vet. Det är så läskigt att detta kan drabba vem som helst.

För att säkerställa att cancern inte sprider sig blev jag ordinerad strålbehandling vid tio olika tillfällen.

283224_10150327082631753_5942919_n

                                                                                                                                                                                                  Foto: Yvonne Kauklija 

Denna procedur gick väldigt bra, det var informationsmöte innan och man kunde ställa frågor och även träffa andra som också skulle få strålbehandling. Jag var väl cirka 40 år yngre än de andra, vilket kändes rätt olustigt, men personalen var otroligt tillmötesgående.

Har fortfarande ett stort fyrkantigt ärr från strålningen på min rygg över mitt cirka två decimeter långa ärr från tumöroperationen.

Efter detta tumult så var det kontroller där de checkade av hela mig, först varannan vecka, varje månad, varannan månad, var tredje månad osv. under 5 år.

Varje kontroll var en pärs, tänk om de hittar något, om cancern spridit sig och utvecklats till det värre, tänk om jag måste gå igenom hela processen igen och även behöver cellgifter? Tusen tankar, varje tillfälle.

 

29039_435527406752_484185_n

                                                                                                                                                                           Foto: Lisa Sjödahl

Minns väldigt väl en kontroll då jag var lite förkyld och de gjorde biopsi på min hals då halsmandlarna var lite svullna. Jag hade blivit stucken otaliga gånger vid det här laget, men just halsen var riktigt obehaglig, det är så instinktivt att man vill skydda sin hals.

Biopsi är provtagning av vävnad, man blir stucken med en ganska tjock nål som man kan få upp vävnad med.

Var väldigt orolig att cancern spritt sig till halsen på vägen hem den gången.

Samtalen till mina nära och kära efter kontrollerna med besked att allt var ok, eller, ”nu har de hittat något de behöver kolla upp”, hade alltid en bitter eftersmak av att livet är väldigt skört. Att veta att man gör sina närmaste oroliga, det är otroligt tungt.

 

255015_10150286417471753_778333_n

                                                                                                                                                                                            Foto: Lisa Sjödahl

I september 2010 blev jag friskförklarad, en enorm lättnad!

Ler bara jag tänker tillbaka på den dagen.

 

Idag är jag är helt frisk, jag mår jättebra och det är helt underbart!

Jag umgås mycket och ofta med nära och kära och spenderar massvis med tid hos mina kära hästar.

2008 startade jag företaget XLoutdoor AB, och trivs med att driva vidare och utveckla det, en givande utmaning!

Kände att jag ville göra något välgörande, men visste inte vad och hur. Min kompis kom med idén om ett lopp mot rökning, och det tyckte jag lät som en bra idé. 2011 startade vi välgörenhetsloppet Sluta-Röka-Loppet, till förmån för Cancerfonden, mer information om det hittar ni på www.slutarokaloppet.se

 

271541_10150327099806753_1898275_o

                                                                                                                                                              Foto: Yvonne Kauklija 

Vad cancern har gett mig?

Jag tar inte livet för givet på samma sätt längre och försöker göra något jag älskar, varje dag –något jag tycker alla borde testa!

Vill jag göra något gör jag det så snart jag kan, för det kanske inte kommer finnas någon morgondag.

Jag berättar för de min omgivning att jag älskar dem, vill inte ha något ogjort eller osagt.

Jag omger mig också bara med människor som ger energi, inte tvärt om –livet blir så mycket roligare då!

 

397979_10150609392471753_1771557886_n

För mig har det varit en lättnad att kunna prata öppet om cancern, för varje berättelse har klistret från plåstret som ryckts bort, gjort lite mindre ont, TACK till alla er som lyssnat.

Cancern har också gett mig ett annat perspektiv på livet, att ha varit med om detta har gjort mig till en starkare människa som uppskattar livet enormt mycket!

Tack för att du tog dig tid att läsa min berättelse. Skickar en styrkekram till alla er därute som är drabbade av denna elaka sjukdom, tänk positivt och krama de du älskar  ♡

Malin Johansson

 

29039_435527301752_6991593_n

 Foto: Lisa Sjödahl

 

 

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *